Mina reflektioner

I mitt senaste inlägg delade jag en bild som var ”opiffad”, det var en bild på en del av köket rätt upp och ner som det ser ut när det är undanplockat, utan att vara stylat. Så egentligen kanske det rätta ordet är ”ostylad”. Jag delade också med mig av mina tankar om det.
Jag fick väldigt mycket positiv feedback på det, flera kände igen sig och många berättade att de just uppskattar den typen av bilder som inte är stylade, det var riktigt kul att läsa!
Det är egentligen mest sådana bilder jag brukar dela så det är inget konstigt med det. Men jag har lagt märke till en sak i mig själv senaste tiden, att jag dragit in mig själv i någon form av prestationspress när det kommer till att fota ”bra bilder”.

Jag har mängder med liknande ostylade bilder i mitt arkiv som aldrig kommer upp i flödet, möjligen i stories, (det känns mer okonstlat där), för jag har tänkt att de inte riktigt duger till flödet, att det borde vara mer stylat för att skapa en viss känsla osv. Att det förväntas av en när man har många följare. Och någonstans på vägen tappade jag lusten och spontaniteten som egentligen alltid varit min grej, och allt kändes plötsligt kravfyllt. 

Jag vill vara riktigt tydlig med att jag inte tycker det är fel att styla innan man fotar, en del personer är ämnade för det, tycker det är kul och är skitduktiga på det och till och med jobbar med styling och jag tycker sådana bilder är riktigt inspirerande faktiskt, och följer flera sådana influencers. Vissa bilder är som konstverk skulle jag säga. Kanske är det därför jag försökt i mitt huvud att också kunna erbjuda ett sådant innehåll på min Instagram. Men det är verkligen inte min grej, jag tycker inte ens att det är kul faktiskt, och där tappar jag mitt eget syfte med Instagram. Det är så himla lätt hänt tänker jag, att glida bort från spontanitet och enkelhet. Och börja krångla till saker och ting.
Mitt yrke är inte influencer, även om jag förstår att jag inspirerar trots det, jag livnär mig på mitt företag som handlar om att få bidra till hälsa och personlig utveckling i olika former, och det är där jag vill lägga min största energi, inte till att fundera på styling och den ”perfekta bilden”. Däremot älskar jag att skapa ett vackert hem som jag piffar för att trivas men däri ligger en stor skillnad för mig, det är fullständigt kravlöst nämligen, och ibland delar jag med mig av små glimtar från städade hörn 😉
Tur att vi är olika och att alla typer av konton får finnas på Instagram, för alla behövs. Och tur att man själv väljer vilka konton som inspirerar. 

Egentligen behöver jag ju inte ens förklara det här, för alla ni som följer mig har inte dessa krav på mig och mitt innehåll, ni är alltid peppande, varma och generösa med att visa er uppskattning för allt jag delar med mig av. Denna text handlade nog mest om att jag behövde få formulera mig för att förtydliga det för mig själv. 

Kanske känner någon igen sig, eller fenomenet.
Tack för att du läste!

Ha en riktigt fin dag!

/Jessica

Jag har ett tag längtat efter att skriva mer om det som ligger mig allra varmast om hjärtat, nämligen allt som har med mitt yrke som samtalsterapeut att göra och mitt intresse för psykologi i olika former.
Instagram har inte känts som rätt format för mig när det kommer till detta, även om jag älskar att vara aktiv där och dela bilder och inspiration från min trädgård och mitt hem. Det vill jag gärna fortsätta med.

Så till en början kommer jag här dela med mig av en del kunskap och erfarenhet jag har kring hälsa med fokus på psykisk hälsa, även om jag anser att allt hänger ihop. Jag kommer också skriva mer om min trädgård här på bloggen eftersom den också ligger mig så varmt om hjärtat och jag tycker om att dela med mig av det jag gör där, och det brukar uppskattas.
Alltså en blogg om hälsa och trädgård.

Vem är jag?

Många ser nog på mig som en modig person som går sin egen väg och gör allt hon drömmer om. Det är till viss del sant, jag har gett mig in i projekt som vissa andra bara vågat drömma om. Jag startade eget företag ett år efter studenten, har bytt yrkesbana mitt i livet och följt passionen för mitt största intresse utan säker inkomst. Flyttat ett helt hus, stock för stock, för att få bo på platsen som mitt hjärta klappar för. Lämnat tryggheten i en lång relation för att söka efter något mer, följa en längtan och ge mig hän i kärleken. 

Visst kan jag se att jag varit modig, men också feg. Det är förstås ok. Tänker att både och ryms inom oss samtidigt. Det beror ju också lite på hur vi definierar orden, modig och feg. För mig är modig att göra något man är rädd för men ändå vill göra, och att feg är att inte göra det man är rädd för fast man egentligen vill. Ibland är jag modig och ibland är jag feg, båda är ok. 
Hela livet har rädslan för vad andra tänker och tycker om mig hållit mig tillbaka på vissa sätt, ändå har jag såklart inte kunnat hindra människor från att tänka och tycka om mig. Kanske har det ändå gjort mig till en ganska ödmjuk person, jag vill tro det. Jag har också haft en längtan efter att dela med mig mer till andra av min kunskap, min erfarenhet och min visdom. Men har alltid blivit rädd för den tanken. Och sopat den under mattan. Vem tror jag egentligen att jag är?

Jag skulle beskriva mig själv som en extremt känslig person, på typ alla sätt jag kan komma på. Jag är känslig för vad jag äter, jag har fått allergiska reaktioner av nästan alla mediciner jag provat, min sömn är väldigt känslig, jag är stresskänslig, känslig för dofter och har ett extremt bra luktsinne, mina ögon är känsliga för former och linjer och jag har ett inbyggt vattenpass i ögonen som aldrig visar fel, jag är känslig för stämningar och hårda ord och dömande. 
Jag känner mycket och starkt oavsett känsla, men jag gillar det. Minsta sak kan få mitt hjärta att sprudla och känna lycka, det händer många gånger om dagen, men små saker kan också kännas väldigt jobbiga. Jag får ångest ibland. Ändå ser jag min känslighet som en styrka och jag är stolt över att vara det! Men min känslighet skrämmer mig ibland, nog mest för att det blir en del att hantera och det skall krafterna räcka till för. I perioder vill jag dra mig undan, reflektera och processa, då känner jag det som att jag inte kan leva upp till det jag bjuder in till. 
Men egentligen kanske det också kan få vara ok?

Jag är förstås mycket mer än detta om jag skulle beskriva mig vidare, tex så är jag mamma till barn i åldrarna 8 – 22 år och fru, egenföretagare inom hälsa, samtalsterapeut och mindfulnessinstruktör. Jag älskar att odla, både ätbart och blommor i mängder, och jag är mycket intresserad av byggnadsvård och grym på fönsterrenovering med linoljefärg. 
Jag är ”huslig” och gillar nästan allt som har med vardagslivet att göra, städa, baka och laga mat tycker jag är mysigt och jag är rysligt hemmakär. Jag älskar projekt och kommer ständigt på nya idéer, blir lätt rastlös och uttråkad. Jag är ganska odisciplinerad och har lite svårt att slutföra projekt ibland. 

Hursomhelst, nu har jag bestämt mig för att vara modig och bemästra min rädsla för att dela med mig och bjuda på allt jag vill!
Så håll till godo! 

Vem är du som läser? 
Berätta gärna! 🙂

Kram
Jessica